En bok skriven av Hets & Timmy
För att bygga ett legoslott måste man först hålla en legobit
*Kan också appliceras på legoskepp, legoflygplan, lego at-sts och legomonster.
Kapitel ett
2033 02 06..
Nu var det såhär rummet var byggt av trä och luktade hav.
Varifrån plankorna kom ifrån är helt jävla oväsentligt ska ni också veta.
Vad som var mer viktigt var att rummet var ett kök, och det coola med det var att framför spisen stod en robot.
Ni hade känt igen roboten direkt ifall det var några tusen år sedan, fast nu var det 2033 ( förlåt Metro 2033 älskare, det hände aldrig ) och roboten i fråga hade fått agera som föremål för en väldigt speciell konstnärssjäl när hon hade fått slut på papper.
Nu tänker ni säkert på en färgglad fin liten robot, fast nejnej så var inte fallet ska ni veta.
Hon hade tröttnat efter sisådär tio minuter och roboten såg ut som någon modern konst eller så och då har jag ändå inte nämnt bagarhatten som satt fastklistrad eller diverse föremål som hängde på krokar fastspikade på den stackars roboten som ändå var av grad ett.
För att informera er så var det ingen vanlig robot heller grabbar och töser.
Det här var en robot skapad av ett företag som konstruerade robotar för väldigt längesen i en galax långt bort, företaget hette Industriell Automaton ( AI ) och modellen var av R2-serien.
Och ifall ni har någon koll på er omvärld grabbar och töser så kan ni namnet.
Ifall ni är nyfikna dock så ska jag ge er lite juicy information: träköket låg på ett skepp vars namn var Helvetesgäddan.
Namnet var inspirerat av en framtida tatuering den där konstnärstjälen jag snackade om hade haft i sin ungdom, hon hade i sitt fjortonåriga liv stora planer på att tatuera in ett fiskskelett på sin underarm.
Men hennes föräldrar fuckade det på ett sådant sätt föräldrar brukar göra med saker.
Så namnet var i princip stoft av hennes krossade drömmar.
Båten var kanske lite utdaterad för att vara år 2033, gjord av trä och allt men det var ett klassiskt piratskepp. Vilket hade tilltalat vår besättning till att genast göra det sitt eget.
Visst det kanske inte var riktigt sådär som ni nu tänker när ni hör ordet ”piratskepp”. Skrovet var armerat med pansar, som i sin tur hade ett lager med reaktivt pansar medan däcket hade ett lager med kompositpansar, jadå olika sorters pansar finns det allt ska ni veta.
På däcket fanns också en kanon som hade monterats på båten som det här gänget hittade på en strandad fransk ubåt, ubåten som hittades var från 1930 talet och var en Surcouf NN3 ifall ni ubåtsintresserade vill veta.
Fast nu tänker ni säkert på en sådan mesig liten kanon som brukade sitta på ubåtar under första världskriget ( Ja de började tas bort redan under andra världskriget, ett val som hade förödande estetiska följder för ubåtar ).
Ja, jag vet vad ni tänker på.. En 203MM/50 modéle 1924 kanon!
Kanonen var 10,5 meter lång och hade en kaliber på 203mm, ja ni börjar förstå.
Det här piratskeppet var ingenting som man ville ha en biff med.
På skeppet fanns också lite maskingevär utsatta här och där, och de klassiska kanonerna som gömdes sig bakom uppfällbara luckor fanns också där som ett gäng lejon väntande i gräset på att döda en liten antilopbäbis ( notera bäbis fuckers ).
Skeppet hade en stor mast men utan ett segel eftersom skeppet hade försetts med en motor, längst upp i masten hängde dock en flagga och svajade mörk som en speciell apas själ.
Det var inget mindre än det galaktiska imperiets logo! Som hade köpts av en viss styrman på ett sci-fi konvent någon gång under sin ungdom.
Ja ni undrar säkert varför skeppet hade en imperiet flagga när de var pirater? Det hade ju känts bättre ifall de hade rebellernas på något sätt, tycker inte ni också det? Men att förstå den här besättningens resonemang och hur de tänker är inget man kan beskriva med ett simpelt språk.
Nej för att förstå sådana där saker så måste man lära känna dem.
Eller göra som jag, stalkat dem i så många år att jag nästan glömt mitt eget liv.
Tänkte dock försöka beskriva besättningen lite, och han som sitter där på en kontorsstol med fötterna på rodret tänkte jag börja med.
Ifall man tittade lite snabbt så hade han nästan sett intellektuell ut när han satt där med pipan i munnen läsande boken Mästaren och Margarita av den ryska författaren Michail Bulgakov. Tyvärr visste inte personen någonting om Pontius pilatus eller professorn, nej han trodde att boken var en kärleksbok som handlade om någon dominant snubbe och hans bitch på ett klassiskt tidigt 1900tals vis.
Ja han satt där så med boken för att dölja Tank Girl serietidningen som låg inuti, Varför han låtsades att läsa böcker är svårare att svara på, men känn er fria att analysera grabben hur mycket ni vill. Det lär dock ta er en livstid att göra det, för om ni (sjuka jävlar) skulle få för er att börja, så skulle ni aldrig kunna sluta. Den här människans hjärnvindlingar är krokigare än twistade ostbågar.
Hans yttre vittnar om ett hårt liv, han är ärrig som en vulkanhärjad planet. Ena armen verkar till och med ha trillat av och sytts tillbaka på sin plats vid mer än ett tillfälle. ”Det är krut i karln” tänker man direkt när man ser honom, han inger respekt, även fast håret står åt alla håll, här och där har det bildats stenhårda dreads, och en kal fläck bakom högra örat fångar mitt intresse. Under mina år som stalker har jag fått höra historien bakom den kala fläcken 73 gånger, jag har räknat dem. För varje gång har historien blivit sjukare och sjukare. Från början handlade den om en groupie som drog honom i håret, men den senaste gången jag hörde historien berättas handlade den om gud, satan och domedagen. Han påstår att hans upp och nervända kors på axeln, en till synes helt ordinär tatuering, egentligen är satans eget brännmärke. Ingen vet om allt detta är produkter av en sjuk hjärna, eller om mannen faktiskt har levt den myt han sprider om sig själv.
Plötsligt ser jag hur en lång hårig arm smyger sig ut genom ett hyttfönster och norpar åt sig pipan. Ett triumferande tjatter hörds där inifrån. Jag, den sjuka stalkern vet redan vem som lurar därinne. Nä vem lurar jag? Jag vet hur armens ägare ser ut, men vem han faktiskt ÄR, är en annan femma. Han har varit så dolsk och hemlighetsfull att man undrar om hans förflutna döljer något, kanske lurar en pakt med ärkejuden eller satan eller gud vet vem? Det enda man säkert kan veta var att armens ägare har en svaghet för svart afghan och cubanska cigarrer.
Ni som sitter i era hus och bara har sett piratskepp på film tror säkert att en besättning består av många personer på ett sådant här skepp, tyvärr har ni alltid fel och ingen erfarenheter när det gäller ämnet.
Nu är det såhär att jag nästan berättat om alla, de är bara fyra stycken varav endast en skulle kunna kvalificeras som en äkta vuxen person det vill säga den enda som har gymnasiekompetens. Då snackar jag självklart om roboten. Men nu ska jag berätta om den sista personen ombord.
ifall ni varit i en liten roddbåt bredvid skeppet så hade ni sett ett ben hängande ut igenom ett av skeppets kanonluckor.
Ja att beskriva personerna på det här skeppet är inte lätt som jag tidigare har skrivit, så jag börjar med det det mest ögonfallande.
På foten sitter det en randig strumpa, och foten tillhör en sovande Kommendant.
Ja ni hörde rätt, där inne sov Kommendanten.
Så vem var nu den här Kommendanten? Jo den här grabben ( som förövrigt inte var en grabb ) var inte likt en enda person jag hade sett innan.
Hon hade en stirrig blick i stil med Frej från slagsmålsklubben, och brukade visa kindtänderna när hon var arg.
Hon är vad många människor skulle kalla en aggressiv jävel med både adhd och attitydproblem ( som troligtvis blev mobbad som barn.. av barn ).
Men nu var det inte riktigt såhär, även ifall det ofta var så när hon träffade nya människor.
Nej nu var det såhär att det där mest bestod av en image efter för mycket våldsromantik och att ha sett Batman och filmer med gängvåld i stil med Bloods in blood out mer än man borde.
Nej jag är ju ingen dålig stalker ska ni veta, så jag har ju faktiskt en verklig bild av henne också!
Hon är en sådan som tycker det är estetisk tilltalande med olika sorters strumpor, och alltid klagar på påste då det tydligen är ingenting att ha.
Vilket brukar sluta i raseri utbrott och ibland döda grabbar ( grabbar är sådana som sitter i kassorna på ica och liknande ) ifall det bara finns påste när besättning är och köper proviant, nej hon vill bara dricka chai.
Men nu får ni säkert fel bild av henne också, ja det är inte lätt att beskriva personerna här på båten.
Men man kan väll säga såhär att hon var fruktad på haven, också var hon speciellt känd för att samla på människors ögon! Det var något med att det var fint att kolla på alla olika färger ögon hade, sen följt av något resonemang att det var jobbigt att titta på levande personer då de blinkade så mycket och vred bort huvudet ifall hon stirrade för mycket.
Vilket jag tycker är helt förståeligt, ifall hon stått och stirrat på er tror jag också ni hade vänt bort huvudet, alternativt sprungit snabbt eller försökt gripa tag i närmaste vapen.
2033 02 07
Tyvärr vågar jag inte stanna på båten längre, känns som att jag utmanar mitt öde lite väl mycket ifall jag ska fortsätta på det här sättet.
Så för mig är det nu dags att lämna Helvetesgäddan, jag hade kunnat skriva något långt här om att lämna båten jag stalkat i flera år, men det skulle kännas lite fel ( ungefär som att inte sett Snatch, alternativt Pulp fiction ).
Ja ett på återseende känns mer okej, sen vill jag uppmana er medborgare att stalking inte är så fel som det låter.
Det är en hobby, en del av livet ifall man väljer den vägen.
Ingenting är äckligt med att stalka andra människor, för mig är det faktiskt ganska vackert!
H. S. Thompson
Kapitel 2.
”Inuti ett minne långt bort, i en annan värld!”
Kommendanten sprang somfan genom stadens smågator med en sådan fart att man kunde undra ifall det var någon sådan där som springer på tv ibland, adrenalinet pumpande som innerstadens klubb, untz untz untz untz hade det låtit ifall ni lyssnade.
Att kommendanten sprang där var nuförtiden mer rutin än någon action dock.
Hon hade varit och rackat dagens mat, som alla andra dagar. Tyvärr så hade stadens korrupta poliskår lagt stora satsningar på att fånga alla trubbelskapare i Falafelfabriken City.
Ni måste förstå att den här staden kontrollerades av det multinationella företaget Falfelfabriken, som staden också hade fått sitt namn ifrån.
Långt tillbaka i tiden så var det den största exportstaden av falafel i hela världen, men efter alla apokalypser så hade falafelmarknaden bleknat, och i dessa dagar så skickade fabriken endast ut en fraktfartygslast falafel per vecka. Vilket hade skapat en enorm arbetslöshet i staden.
Misär och knark fanns i varje gathörn, samtidigt som stadens ledning försökte skapa ordning i allt!
Folket i staden svalt medan företagsledningen levde i överflöd.
Värst av alla stadens förtryckare, värre än polisen och csg var Falafelfabrikens vd.
Det sades att han var ytterst pretto och helt enkelt en jobbig jävel, i sin ungdom hade han mestadels av tiden hävdat sig igenom internet.
Men när internet gick under i samband med David Beckhamns död ( ingen vet ifall det finns något samband ) så fick han leta efter alternativa metoder.
Hans enda intressen bestod av screamo- och vegansaker, därför hade han skapat sin älskade falafelfabrik på en ö i dåvarande tredje världen.
Nuförtiden sitter han dock mest på sitt kontor, och ser ner på alla människor.
Med samma mentalitet som innan apokalypsen, fast då såg han ner på människor som inte hade en större samling än tvåhundra screamo alternativt emo vinyler, och det gjorde han genom att säga nedvärderande saker på internetforum.
Nu gjorde han det genom att se stadens invånare svälta, stackars invånare som gjort sig beroende av den här grabben.
Dock är hans företag fortfarande lika starkt som i forntida dagar, och hans underhuggare har nu ännu mindre hjärna och ännu överfetare muskler.
Det var dock längesen man såg han ute på gatan, tydligen ska han inte våga det längre pågrund av bräcklig hälsa.
Fast det kanske bara är en av alla myter om han, ingen vet vad han heter utan han går fortfarande under sitt gamla forum namn ”Frälsaren_666”.
Samtidigt i stadens undre skikt så hade Kommendanten precis klättrat in igenom ett källarfönster som var var gömt bakom en uppfällbar lucka.
Därinne stank det lite unket och endast ljusslingor letade sig in i rummet, längs väggarna stod det gamla madrasser och i mitten av rummet fanns ett bord med stolar.
Där satt det två stycken skuggor, den ena i full gång med att injicera en lösning, han förbannade den tröga nålen och hur han ständigt lyckades trycka igenom venen varje gång han träffade.
Tillslut så lyckades han dock och satte sig nöjt tillbaka i stolen medan han sköt upp allt.
Först då tittade den andra personen upp som hade suttit och tittat på när den andra satt och sköt med sina verktyg.
- Så herr Kommendant är tillbaka? Satan vad jag har väntat!
Kommendanten tittade upp efter att ha grävt i väskan och svarade med glatt humör.
- Du vet det där rekordet jag snackade om? Att sno så många varma falafelrullar som möjligt? Ja du vet idag gick jag in för skiten, legat vaken halva natten och intalat mig själv att sex falafelrullar inte är fuckin omöjligt!
- Och idag när jag gick in affären så började jag plocka på mig två stycken sådär försiktigt!
Men vid den tredje så såg biträdet mig och jag bara ner med resten i väskan! BAM!
Det blev en jävla färd, tusen aina sprang efter mig och allt sådant.
Nu så hade kommendanten också hoppat upp på bordet och försökte visa hur hon hade undvikit polisen, och viftande med fingrarna för att visa hur många det var (man fattade inte skit, så virrig var hon. )
- Men saken är att jag har ett nytt rekord! Och det slog ditt rekord också ska du veta, fucker!
Styrman hade gripit åt sig en falafelrulle och satt och tuggade på den samtidigt som han lyssnade på Kommendanten, som berättade med flippad inlevelse. För Styrman var det som en intressant teateruppsättning var för en kulturell snubbe.
Efter det så sneglade han på killen bredvid som såg helt utslagen ut efter det han slagit i sig.
- Men du, jag tror inte han är så sugen.
- Nej! Men nu är det såhär att du vet, vi ska börja. Sade kommendant medan hon började plocka fram alla falfelrullarna i väskan.
- Det är så att det behövs mer solidaritet bland oss människor nu i världen, du vet jag har läst på sådana där affischer från Rädda Korset och skit. Du vet barn svälter och sådant, så resten är sådana där vi ska skänka till behövande barn, sen när barnen blir stora kommer de se upp till oss. Förstår du? Det betyder att vi får lätta ligg när vi blir gamla.
Styrman hade nästan käkat upp hela falafelrullen och satt mest och nickade.
- Det är ju en plan faktiskt! Bra, då har vi sådant säkrat i framtiden. Men igår så skulle vi ju bli fruktade av allmänheten? du vet sådär läskiga på ett bra sätt så kidsen riktigt stirrar när vi går förbi och så, springer sin väg du vet!
Kommendanten tittade upp lite förvånat på Styrman och såg ut att fundera lite, sedan slängde hon ut alla falafelrullar igenom källarfönstret och människorna som var i närheten kastade sig över dem, desperata efter ett skrovmål.
- Jaha det har du ju faktiskt rätt i grabben, men nu har vi skänkt mat till barnen och sådant och ändå är helt anonyma! Vi kan leva dubbelliv förstår du?
Kommendanten verkade helt ha missat att det inte skulle bli några lätta ligg av barnen, som hon tänkt, om de inte visste vem som hjälpte dem. Det verkade inte heller störa Styrman. Han flinade lite när han satt och tänkte på att man både kunde vara snäll mot allmänheten och samtidigt vara fruktad, sedan tittade han på kommendanten med något finurligt leende.
- Ja du kamrat, där har vi vår framtid skulle jag tro!
Kapitel 3
”Ibland känns citat överflödiga”
Strax efter avslutat måltid kände sig både Styrman och Kommendanten ganska utslagna. Detta kan ha berott på två saker; matkoma (det var inga små jävla falafelrullar, Falafelfabriken City var känd för sina mayhem-sized rullar) eller de höga doser farliga kemikalier de just fått i sig via falafelrullarna de just slukat. Slukat var i alla fall rätt ord i Kommendantens fall, som aldrig verkade ha slut på utrymme i magen. Vissa påstod att kommendantens matstrupe ledde till Dimension X, och många såg med förfäran på när kommendantens djuriska käftar slöt sig om sitt byte. Att en vegan kunde se så mordisk ut kändes ofattbart. Styrman hade ett något mer civiliserat sätt att inta sin mat på, engagerat men på ett (vad det verkade) mer avslappnat vis. Men var man en uppmärksam iakttagare så märktes fortfarande att sättet de båda åt på inte var en everyday normal guy's sätt att äta. Även Styrmans sansade ätstil påminde om ett djur i bur. Dessa sjuka individer passade helt enkelt inte i möblerade rum, de var gjorda för fetare sammanhang.
De jävliga kemikalierna de båda fått i sig gjorde sig påminda när Styrman i en plötslig hostattack spottade ut något orange och självlysande. När det träffade golvet hördes ett fräsigt ljud och en liten bit av betongen blev till ånga.
- Hehehe, shit. Vi borde ha kollat maten innan vi började äta grabben, skulle vara obekvämt om du dog och sånt, sa Kommendanten och lät riktigt dryg. Där under ytan fanns det riktig oro och sånt, men det var inte alltid det märktes på Kommendanten att hon inte var en okänslig motherfucker. Styrman var en av de få homies som hade koll på detta, och tog drygheten med ro.
Det hade börjat mörkna i rummet, och till skillnad från på dagen så var det nu fullt med liv.
Klockan var nästan fem och det var packat med folk runt bordet som satt och snackade eller höll på att satsa pengar i olika kortspel med varandra, runt väggarna på madrasserna satt massa människor och halvsov grovt påverkade, japp den lilla källarlägenheten var sovplats för den värsta sorters människor i staden.
Folk som gick förbi sneglade alltid mot det lilla fönstret, och de flesta försökte också undvika gatan den låg på!
Men för de boende i källaren så var den deras lugna plats här i världen.
I en annan del av Falafelcity var stämningen inte alls lika soft dock.
Nu var det såhär att de flesta falafelvagnar i staden kontrollerades av den illegala marknaden, alla ville undkomma systemets skatter.
Och alla vagnar tillhörde olika gäng som gav dem beskydd, det fanns stora pengar i falafelmarknaden. Så i Falafelcity var den marknaden större än droger, som också gängen kontrollerade.
I kommendanten och styrmans stadsdelar var det Yakuzan som kontrollerade försäljningen . Och just nu hade de ett väldigt seriöst möte, ett mindre problem hade blivit stort.
Ja de satt vid ett bord med väldigt mörk belysning, man kunde känna opium doften ur deras pipor och kunde ibland skymta deras ansikten under deras stråhattar som alla japaner hade.
De diskuterade hur de skulle hantera de två ungdomar som alltid överlistade dem och snodde deras falafelrullar dagligen, från början så hade det fnysts undan som ett mindre problem som skulle skötas i skuggorna.
Men nu hade det börjat påverka deras vinstintressen.
Samtidigt satt Kommendanten och styrman i en källare mätta och belåtna, helt ovetande om vilka onda planer som var i verket som snart skulle förändra deras livsöden.
Klockan hade hunnit blivit halv fem och våra grabbar hade precis hookat up med en pojke som kallades Disneyfiguren, vad finns det att säga om han ? Tjah han hade septum näsring, använde glasögon och har sedan urminnes tider gått omkring med en björnfitta på huvudet.
Den var också pyntad med pins från någon forntida supermakt som jag tror var en av dem som nukade sönder världen, deras hjältar och ledare hade jävligt coola mustascher och vann överlägset när det kommer till stil.
Pinsen var röda och hade typ en slägga och en någon sorts hacka.
Men nu till det viktigaste: Hans mage var klass A, det vill säga top notch. Über niz.
Eller Untz Untz som man hade sagt i Falafelcity.
Det var en jävligt fin dag förövrigt, de sprang omkring och lekte som vanligt.
Testade vem som kunde springa längst på väggar vilket de alla var jävligt dåliga på.
Kommendanten hade precis snubblat när hon försökte hoppa upp på ett gammalt elskåp och låg med skrapsår över hela armen från fallet.
Styrman stod och hoppade omkring henne medan han skrattade.
- Du grabben, du vet väll att godzilla inte kan springa på väggar din tjomme.
Disneyfiguren stod helt ovetande och fattade ingenting av det här insider-skämtet.
Men Kommendanten satt och försökte se lite seriös ut, men det gick åt helvete och istället fick hon ett brett leende och började skratta.
- Takin' it back to bredängskogen mayn! Ska vi gå vilse?
Sedan hoppade hon upp och borstade bort all gruset som hade fastnat i såret.
- Äh det duger i krig asså! Hon armbågade Disneyfiguren i magen och flinade medans hon pekade upp mot balkongen på ett jävla dyrt, men sjukt osmakligt hus. Det var liksom laxrosa.
-Hörru din gamle räv, sisten upp får äta grus!!
Styrman hade redan tagit sats och använt en stor rottweilers huvud som språngbräda och var redan på väg uppför väggen. Han bröt av en nagel i ett misslyckat försök att svinga sig upp på balkongen, men det var chill. Styrman hade toughguy-generna som vissa påstod att han hade gemensamma med både Rambo och Splinter. Han slog ner i marken under balkongen i ett moln av damm och sånt. Rottweilern såg fett lack ut, men visste bättre än att fucka med le mayhem-crew, som radarparet var känt som i stadsdelen. Under tiden kämpade Disneyfiguren och Kommendanten om herraväldet om hissdörren på husets utsida. Kommendanten försökte sig på att ge Disneyfiguren en dansk skalle, återigen i magen som hon verkade ha en hang-up på. Det misslyckades fatalt och Disneyfiguren tog sig in i hissen. Kommendanten spottade och kliade sig förbannat i örat när hon såg honom triumferande stiga ut på balkongen.
Nä nu drar vi, falafel-time fo sho, sa hon till Styrman. Men precis i det ögonblicket frös tiden. Alltså den frös på riktigt, skit som händer ibland fast ni inte tror på det, bara bortförklarar det som panik eller nära döden-upplevelser. I det frysta ögonblicket såg både Styrman och Kommendanten hur en snabbt roterande projektil närmade sig Disneyfiguren från vänster. Tiden värmdes upp igen och Disneyfigurens halspulsåder exploderade i en fet kaskad av blod. Det var kletigt.
Om ni hade sett Styrman och Kommendanten nu så hade ni trott att statyer var deras framtid, men tillslut slet sig Styrman loss från chocken och grep tag runt Kommendanten och slet ur henne också och tillsammans sprang de i panikfart genom Falafelcitys gator.
Stämningen i staden som nyss hade varit så glad kändes nu bara hemsk.
Och även ifall solen sken lika mycket som innan så kändes det ej varmt, blodet var som is inuti dem när de sprang.
Allting kändes kallt, kallt och mörkt.
Efter vad som skulle kunna vara fett länge eller ingen tid alls så hade de kommit långt bort och vikt in till en av de mindre sidogatorna där bara stadens avskum, missbrukare och diverse oärliga människor rörde sig vågade de stanna.
De satte sig bakom några tomma lådor på huk och bara stirrade på varandra.
Ingen sa ett ord på en evighet innan de greppade tag om varandra och höll riktigt fuckin hårt, och där var det slut med att försöka vara lugna.
Båda började snyfta och lipa som små barn, och viskade förvirrande halvt mumlade saker till varandra.
- Va, död va? Riktigt? Ne? Eller?
Sade Kommendanten, och fortsatte att ställa frågor utan att någon svarade dem.
Styrman blev bara mer och mer upprörd och tryckte Kommendanten hårdare och hårdare emot sig ända till han förbannat brast ut.
- Vi måste fuckin ta reda på vilka som har gjort de här, de dödade fuckin disneyfiguren! Tänk om de är ute efter oss också, vad fan ska vi göra.
Därefter ändrade sig aggressionerna till ett hopplöst förvirrat tillstånd då han mest satt och tittade paranoid omkring sig fortfarande kramandes Kommendanten.
Det var som att en timme rullade iväg, innan de faktiskt förstod att han verkligen var död.
De hade också rest sig upp och gick tysta och nedstämda genom stadens gator, det var mörkt nu. Falafelcity var en väldigt mörk stad på natten förutom precis vid hamndelarna bredvid vattnet där de rikare människorna bodde.
Längre in i staden kom de enda ljusskenen inifrån husen eller enstaka vandrare med lyktor.
Kommendanten och Styrman hade dragit upp sina luvor över huvudet och gick bredvid varandra stelt, på väg hem emot källaren. Ibland kommenterade de något de såg, bara för att båda hatade att vara tysta.
Men egentligen ville de inte prata om något.
Nästan framme vid källaren grep någon tag i Styrmans axel, spänd av dagens tidigare situationer reagerade Kommendanten snabbt som fan och körde ett knytnäveslag som ingen fuckin leker med rakt i personens mage som genast tappade andan och böjde sig framåt, flämtande efter luft.
Då såg de vem det var, det var en av personerna som också levde i källaren.
Janne kallades han, gammal skäggig typ som var extremt sliten efter omständigheterna men överlag en snäll person.
Oj!! Utbrast Kommendanten, Såg ej att det var du! Förlåt trodde det var någon annan!
Styrman la armen runt axeln om Janne och så ledde han honom till sidan av vägen där se satte sig ner.
- Ingen större fara under omständigheterna lilla tös flämtade Janne fram.
Kommendanten fnös ogillande, hon avskydde när människor kallade henne liten och tös men satt tyst med sammanbiten min.
- Ni är i riktig jävla fara ska jag säga era snorvalpar fräste Janne ut.
- Nu ska ni lyssna väldigt noga på mig va.
Där avbröt Kommendanten honom och fräste tillbaka lite småirriterat efter dagerns händelser: Ja att vi har problem? Nej! Vi såg nyss vår vän bli skjuten, klart vi känner att vi har problem!
Janne tittade förundrat på Kommendanten och frågade: Skjuten? Va! Vem har blivit skjuten? Fast nu spelar det fanimej' ingen roll.
De är ute efter er! De var i källaren, förhörde varenda stackars själ där nere, sparkade på folk som höll käften.
Styrmans ögon spärrades upp som på en tjackis när han hörde det här.
Efter oss? Vilka är fuckin' efter oss? Vad är det som händer i den här jävla staden!
- Ja du pojk, Yakuzan.. De är trötta på er förstår du! Tror ni all er jävla sattyg ni håller på med inte skulle märkas? Jo förstår du tillslut är det någon som bryr sig och då slutar det inte bra.
- Ni kan inte återvända till källaren om ni tror det, ni måste gömma er! Eller bäst sticka långt bort härifrån, långt bort.
Styrman och Kommendanten tittade på varandra, försökte hitta hjälp i den andras ögon. Men båda två var lika hjälplösa i situationen.
- Men våra saker Janne? Vi måste hämta dem! Sa Styrman.
- Era saker? Ta och glöm dem, eller bli ett till lik som grävs ner i denna döende stad!
Göm er.. Vänta till er chans att fly, tyvärr kan jag inte hjälpa er mer.
Kan inte bli sedd med er, det är lika dåligt som att vara i era skor just nu förstår ni.. Ja.. ja..
Janne rufsade sig i håret och tog sig i skägget maniskt.
- Ja, dags att säga hejdå, Adjö var det. Sa Janne.
Han sträckte fram handen och skakade både Kommendanten och Styrmans.
- Adjöö... viskade Styrman och tittade knappt upp på den gamle mannen när han snabbt begav sig därifrån, själv satt han kvar och bara tittade rakt fram ända till han vred huvudet åt vänster och såg att Kommendanten som satt bredvid honom satt och tittade på honom.
Hon såg inte alls lika självsäker ut som hon alltid annars gjorde, hon var helt förändrad. Stirrig, skakig och ögonen trötta av alla tårar. Men nej det gällde inte bara henne, båda var i uselt skick.
- Du? Vad gör vi, jag vill inte dö viskade Kommendanten.
Styrman blev helt chockad inombords av orden ”jag vill inte dö”. Att det här faktiskt gällde rädsla för döden, ville någon verkligen döda dem? Va, var de så hemska? Visst de brukade sno från butikerna, men de var inte hemska människor.
- Jag vet inte Kommendanten, jag vet inte. Vi måste bort från gatorna, längre bort från staden sade Styrman och reste sig upp.
Kommendanten sträckte ut sin hand och Styrman tog tag i den och hjälpte henne upp.
Väl uppe så tog kommendanten tag i Styrmans arm och tryckte sig emot den med ansiktet sen släppte hon honom och sa: Vi borde nog röra oss mot kusten, typ vänta där någonstans, hitta något ställe. Sova och vänta på imorgon.
Styrman bara nickade och tittade sig försiktigt omkring.
Staden var död, knappt några var ute. Det här var staden de älskade, de tyckte om hur det var, här hade de lekt så mycket. De hade haft kul här, kunnat skratta åt allt det dåliga men över bara en dag var det helt förändrat.
Kapitel 4
”Fuck dem ja”
Det hade blivit morgon, natten innan hade de gått ut mot hamnområdet i staden sedan följt det längs vattnet längre bort från staden, där hade de hittat en gammal övergiven båt som låg på land. Där hade de lagt sig under och somnat nästan direkt.
De hade inte orkat diskutera eller prata om vad som hänt, det rörde sig inte ens tankar om det i deras huvud. De ville inte, de var för trötta.
Kommendanten började vakna till, hon låg under båten fortfarande, det kom in lite solljus igenom sprickor i båten. Hon såg dammet i ljuset och försökte röra det med handen.
Det var en fin dag verkade det som, klarblå var himlen och sanden såg väldigt varm ut.
Hon slängde över armen till andra sidan då hon kände att det inte var någon där, hon snurrade snabbt runt när hon insåg att styrman inte vart där.
Vart är han? Nej, va hennes tankebanor blev direkt förvirrade och hon snurrade runt ut från under båten reste sig upp snabbare än vanliga människor kan och tittade snabbt omkring sig.
Men där satt Styrman i sanden och tittade ut mot havet, hon han le lite innan blodtrycksfallet efter att ha rest sig hastigt. Därefter blev allt svart och hon var tvungen att ställa sig på marken, hållande sig själv för huvudet medan hon kände att synen började komma tillbaka, helt yr av händelsen.
Styrman hade kommit fram och skrattade åt vad som hände.
- Fan Kommendanten, det där händer ju alltid dig.. men fan vad soft att du har vaknat! Utbrast Styrman glatt.
Kommendanten tittade upp mot honom, synen hade kommit tillbaka.
- Men vafan, du vet att jag är snabbare än blodet va!!
Hon log riktigt glatt, men på nästan ett ögonblick förändrade sig ansiktsuttrycket och blev sorgset.
- Du.. vad ska vi göra? Jag vet inte, jag har ingen aning. Jag känner mig så jävla fuckin' vilsen du vet. Vi måste komma på något kompis.
Styrman satte sig också ner, han hade också gått från glad till uppgiven.
- Jag har försökt tänka, vetifan så bra går det väll inte. Bort! Bort härifrån! Vad har vi annars för alternativ.
Han mumlade lågmält medan han satt och ritade i sanden.
Kommendanten stirrade omkring, tittade på båten och på havet. Sen fäste hon blicken på styrman och petade till han lite med foten.
- Du.. en båt, vi sticker med en båt! Sade Kommendanten glatt men ändå sansat, nu hade hon börjat le på riktigt.
Styrman tittade upp när hon petade han med foten och såg hennes leende och började också le.
- En båt? Vart fan ska vi få tag i en båt, eller.. vadå vi är ju mästertjuvar, en båt borde gå!Kommendanten studsade upp och borstade av sanden från byxorna. Hon tog tag i Styrmans arm som han sträckt ut för att orka ta sig upp (Styrman var sällan lat och jävlig, och Kommendanten visste bättre än att säga nåt när han väl var det. Kommendanten var fett med värst). Hon drog upp Styrman i en fet kram och sa.
- Menar det alltså, du är game va kompis?!
De började röra sig mot Falafelfabriken City och livet kändes mycket lättare igen, nu när planen var spikad. De lämnade stranden och började gå uppför ett berg av grus och skräp, ju närmre stadens murar de kom, desto skräpigare blev det. Stora högar med ruttnande falafel låg precis utanför stadsmuren och hade sällskap av tomburkar och döda gangsters. Kommendanten plockade upp en knögglig, öppnad ölburk, tittade ner i och skakade den. Man kunde höra hur en vätska skvalpade runt inuti plåtburken, vars märke inte gick att känna igen. Den var antagligen importerad, runt kanten på burken stod det ”Tillverkad i Spenatdalen”.
- Ey kompis, öl! Hojtade Kommendanten och passade burken till Styrman som spillde ut halva innahållet över tröjan när han fångade den där den kom flygande mot honom i 110 kilometer i timmen.
- Styrman tog en klunk som för att svepa ölen, men fick en akut hostattack och spottade ut något på marken.Ööök, fimp, väste han och spottade. Tack som fan din jävla luffare. Styrman kastade tillbaka burken på kommendanten som fångade den i en tvåhandslyra (kommendanten var fett keff på brännboll och sånt, aldrig tiopoängs enhandslyror där va. Grabben fick knappt g i idrott). Kommendanten smuttade på den fimpberikade ölslatten och tog sig en titt på burken.
- Ey kompis, har du varit i spenatdalen?! Frågade kommendanten exalterat. Gillar du ens spenat vaaa, fortsatte hon medan hon kliade grabben i håret och styrde riktningen mot ett av stadens avloppsutgångar.
Styrman snubblade på en packlår under tiden han försökte formulera ett svar i huvudet, m,en det var komplicerat då han under sitt liv hade skaffat minne som en stekt guldfisk.
- Alltså tror jag har det kompis, eller så var det typ bara ett majafält. Hur smakar spenat? Kan man röka det va?
- Nej alltså, eller har aldrig gjort det i alla fall din jävla knarkare va. Men man kan äta det och det är typ cpnajs jao. Och jag har hört att spenatdalen är en fristad för folk på flykt va, många piratskepp stannar till där för att fylla på proviant och ligga med lokalbefolkningen som tydligen har sjuka sjukdomar. Helt störda...
2be fortsatt mathafakkaz.
